Efter gårdagens lunch i Nördlingen, begav vi oss ut på vägarna igen, fullproppade med kyckling (och i Joels fall – bröd). Efter att det regnat lite lätt under lunchen var temperaturen lägre, men eftersom vi levlat till nivå NINJA på att ta av och på oss regnjackorna var inte det något större problem.
Framåt kvällen anlände vi i Donauwörth, en liten by på drygt 18000 personer. Till vår förvåning kom vi mitt i den varannan-årliga stadsfestivalen och stämningen på gatorna var på topp. Efter att ha installerat oss och ätit varsin pasta anslöt vi till festandet.
Folkligt, festligt på Donauwörths gator och torg
Efter en runda på gatorna kände vi ändå att det var något som saknades för att vi till fullo skulle kunna njuta av en sådan här tillställning så vi retirerade tillfälligt till vårt hotell för att, så att säga, komma ikapp. Vi visste nämligen sedan tidigare att i vår korridor på hotellet fanns en fylld ölkyl där man kunde förse sig med en halvliter riktigt fin tysk veteöl för struntsumman två euro.
Joel njuter av en hefe weizen. Looki looki – no hands!
När vi var nöjda gav vi oss åter igen ut på Donauwörths proppfulla gator. Någon konstaterade att det här var som att vara på Oxhälja (marknad i Filipstad, reds anmärkning) fast i Tyskland. Vi hängde i öltält, pratade med folk och blev bjudna på bayersk körsbärssprit. Folket var en salig blandning av åldrar och stilar: alla var glada och pratsamma (ofta trots att vi inte hade ett gemensamt språk att kommunicera på). Vi satt länge vid ett bord och pratade med ett grymt skönt gäng som vi, bakom deras ryggar, gav mer eller mindre lustiga smeknamn: Hon med gipset (som visade sig heta Susi), Hon med gipsets kompis kompis mamma, Hon med gipsets kompis kompis mammas man (Helmut), Jätten George (som hade väldigt stora händer men inte lika stora som Johans) och Rådjursbambi (benämndes från början Gymnasiebambi men fick byta när nån sa fel på ett kul sätt, heter egentligen Anna).
Hon med gipsets kompis kompis mamma och Hon med gipsets kompis kompis mammas man Helmut
När klockan passerat midnatt förflyttades festen från gatorna till pubarna och framåt tre-fyrasnåret trillade de sista av cykelsällskapets medlemmar in på hotellet för några timmars välförtjänt sömn. Det var ju en dag imorgon också. En dag då det skulle cyklas en del.
PS. RunKeeper-appen vill för tillfället tyvärr inte synka upp informationen om vår färdväg men vi hoppas ha detta löst inom kort.
Vilka nivåer finns efter NINJA? Är alla på samma nivå? Är ni lika bra på att ta på som att ta av regnjackorna? För övrigt vill jag tacka för ett underhållande blogginlägg.
Joel är Not-So-Teenage Mutant Ninja Turtle, eftersom han har ryggsäck. Själv är jag den enda topplocksninjan i sällskapet och kan därmed ta på och av mig regnkläderna även i den brantaste nedförsbacken. Kaj är så klart Ninjay-Jay (kommentar överflödig). Jonas är svart Ninja, inte bara för hans skicklighet, utan också för hans helsvarta regnkläder som han nyttjar ofta och gärna. ”Nästa gång blir det en galonoverall”, hälsar Jonas (svart förstås). Erik, till sist, är Auto-Blogg Ninjan. En relativt sällsynt ninja som är så slipad i den digitala berättartraditionen att han diktar sanningar om samtiden som han kränger på sig sin smargdplätterade regnjacka.
alltså så imponerad som jag redan är av den här resan så blir jag ÄNNU mer imponerad av hur ni
1, orkar partaja efter en hel veckas cyklande
2, orkar cykla efter en hel natts partajande.
min imponering har nu nåt ninja-nivå.