Om ni visste vad det har klagats på mig i cykelsällskapet för att jag aldrig bloggar. Tillslut har jag hittat inspirationen och här kommer min redogörelse för den första delen av dagen idag, från morgon till lunch närmare bestämt.

Morgonen på hotellet började med en magnifik frukost på det sättet att det fanns ett större utbud än någonsin tidigare. Mindre magnifikt var att ingen av sakerna som fanns att äta var goda eller fylldes på.

Vi checkade ut och gav oss upp på cyklarna. Inte heller idag vet vi riktigt var vi ska så vi siktar på Donauwörth som skulle vara cirka 9 mil sydväst.

som vanligt går alla vägar till Würtzburg, som det gjort nu i en vecka.

Solen sken på ganska bra och vi närmade oss efter några mil det anrika Dinkelbühl. På skylten på väg in i stan såg vi att det fanns paralleller (eller pararreller beroende på hur man uttalar det) till vår förra resa. Dinkelbühl är nämligen vänort med Borgå i Finland där min gamla kollega Alexandra tioh emot oss för två år sedan. Lovande!

Väl inne i Dinkelbühl möttes vi av svenska flaggor på alla hus. Vi ryste av nationalistiskt välbehag och stannade för att fika våfflor och kaffe. Utanför ett rött hus med svenska flaggor, en bild på en gammal kung och med namnet Gustav-Adolf-Haus mötte vi Carl Thore och Barbro från Skepplanda. Här kommer en liten bildserie om denna korta episod i våra liv:

Barbro smet in i en butik och handlade. Vi frågade Carl Thore om han visste varför det var så mycket svenska flaggor överallt. Då sade han -”Jag har ingen aning men vi färdas längs Romantische Strasse. Den här staden har en röd ring runt sig på kartan och då säger Barbro att det är sevärt. Och då stannar vi och tar kort på gamla byggnader. Sen när vi tittar på dem hemma så brukar vi alltid fråga oss – vad är det här för något?”

Pappa, du kanske vet?

Stärkta av mötet med svenskarna cyklade vi vidare och kom till slut fram till Nördlingen. Här äter vi nu lunch. Det fick bli snabbmat på friterad kycklingrestaurang (Joel köpte ett torrt bröd på bageriet bredvid och surade), för allt annat var stängt. Vad är det med tyskarna egentligen? Varför serverar de inte mat när man är hungrig?

På väg ut från Nördlingen stötte vi på denna uppmuntrande text, skriven med stora bokstäver på vägen