Nu är ju cykelresan egentligen över men jag känner att jag måste berätta vad som hände efter att vi kom hem, om inte annat så för mina medresenärer. Jag hoppas ni vill göra detsamma, boys.

Då Norwegian gick bananas på min cykelnyckel och på växelsystemet kände jag mig tvungen att kontakta dem för att se vad de tänkte göra åt detta. Informationen på deras hemsida lät mig förstå att de inte tänkte göra ett dyft. Men jag ringde dem hur som helst och blev informerad om att man måste göra en anmälan hos dem om även om de av princip inte kommer att ersätta något. Detta för att man ska kunna få ut det på reseförsäkringen.

Som grädde på moset måste man göra det på plats inom sju dagar efter resan. Man är alltså tvungen att kånka ut cykeln till Arlanda. Detta kändes föga lockande med tanke på vilket arbete eller pris det innebär att att ta sig dit och hem. Så jag bestämde mig för att skatt stenhårt i detta.

Men dagen efter att vi kom hem slutade växlarna att rassla och övergick till att inte fungera alls. Det enda jag hade kvar var förstaväxeln. Inte så bra. Så jag bestämde mig för att kolla vad min lokala cykelreparatör skulle ha för att laga den och sedan ta ställning till hur jag skulle agera. De hade stängt och öppnade först idag måndag.

Innan dess skulle jag dock igår söndag cykla till Sätra. Min vän Pontus hade en cykel stående här hos mig så jag tog den. Medan jag cyklade tänkte jag mycket på resan och att det kanske nu är dags att göra cykeln till mitt huvudsakliga transportmedel. Gudarna måste ha lyssnat och tyckt annorlunda för halvvägs dit fick jag ännu en punktering. En stor skruv hade borrat sig in i bakdäcket. Ständigt detta bakdäck. Jag fick gå sista vägen.

För en timme sedan hoppade jag så upp på min cykel och begav mig mot cykelaffären. Vad händer då? Jo, ett örhänge lyckas sätta sig i framdäcket. Det kändes tydligt att jag inte ska cykla. Väl framme petade reparatören på växeln lite så funkade den igen. Nu vet jag inte vad jag ska tro längre.