Nu är ju cykelresan egentligen över men jag känner att jag måste berätta vad som hände efter att vi kom hem, om inte annat så för mina medresenärer. Jag hoppas ni vill göra detsamma, boys.

Då Norwegian gick bananas på min cykelnyckel och på växelsystemet kände jag mig tvungen att kontakta dem för att se vad de tänkte göra åt detta. Informationen på deras hemsida lät mig förstå att de inte tänkte göra ett dyft. Men jag ringde dem hur som helst och blev informerad om att man måste göra en anmälan hos dem om även om de av princip inte kommer att ersätta något. Detta för att man ska kunna få ut det på reseförsäkringen.

Som grädde på moset måste man göra det på plats inom sju dagar efter resan. Man är alltså tvungen att kånka ut cykeln till Arlanda. Detta kändes föga lockande med tanke på vilket arbete eller pris det innebär att att ta sig dit och hem. Så jag bestämde mig för att skatt stenhårt i detta.

Men dagen efter att vi kom hem slutade växlarna att rassla och övergick till att inte fungera alls. Det enda jag hade kvar var förstaväxeln. Inte så bra. Så jag bestämde mig för att kolla vad min lokala cykelreparatör skulle ha för att laga den och sedan ta ställning till hur jag skulle agera. De hade stängt och öppnade först idag måndag.

Innan dess skulle jag dock igår söndag cykla till Sätra. Min vän Pontus hade en cykel stående här hos mig så jag tog den. Medan jag cyklade tänkte jag mycket på resan och att det kanske nu är dags att göra cykeln till mitt huvudsakliga transportmedel. Gudarna måste ha lyssnat och tyckt annorlunda för halvvägs dit fick jag ännu en punktering. En stor skruv hade borrat sig in i bakdäcket. Ständigt detta bakdäck. Jag fick gå sista vägen.

För en timme sedan hoppade jag så upp på min cykel och begav mig mot cykelaffären. Vad händer då? Jo, ett örhänge lyckas sätta sig i framdäcket. Det kändes tydligt att jag inte ska cykla. Väl framme petade reparatören på växeln lite så funkade den igen. Nu vet jag inte vad jag ska tro längre.

När vi hade planeringsmöte inför resan ingick alla i resesällskapet utom Erik in i ett vad om att inte raka oss förrän vi kom fram till München. Med bara enstaka avvikelser (”jag var tvungen jag skulle på ett viktigt möte”, etc) så hölls detta. Igår var det dags för rakning. Beskåda skillnaden:

detta fina etablissemang tog 4 € för en rakning

Kaj innan

Kaj efter

Johan innan

Johan efter

Joel innan

Joel efter

Jonas innan

Jonas efter

Klockan är kvart över nio på morgonen. Om en trekvart ska vi börja vårt studiebesök på Paulanerbryggeriet med en ölfrukost. Tyskland…

Efter gårdagens lunch i Nördlingen, begav vi oss ut på vägarna igen, fullproppade med kyckling (och i Joels fall – bröd). Efter att det regnat lite lätt under lunchen var temperaturen lägre, men eftersom vi levlat till nivå NINJA på att ta av och på oss regnjackorna var inte det något större problem.

Framåt kvällen anlände vi i Donauwörth, en liten by på drygt 18000 personer. Till vår förvåning kom vi mitt i den varannan-årliga stadsfestivalen och stämningen på gatorna var på topp. Efter att ha installerat oss och ätit varsin pasta anslöt vi till festandet.

Folkligt, festligt på Donauwörths gator och torg

Efter en runda på gatorna kände vi ändå att det var något som saknades för att vi till fullo skulle kunna njuta av en sådan här tillställning så vi retirerade tillfälligt till vårt hotell för att, så att säga, komma ikapp. Vi visste nämligen sedan tidigare att i vår korridor på hotellet fanns en fylld ölkyl där man kunde förse sig med en halvliter riktigt fin tysk veteöl för struntsumman två euro.

Joel njuter av en hefe weizen. Looki looki – no hands!

När vi var nöjda gav vi oss åter igen ut på Donauwörths proppfulla gator. Någon konstaterade att det här var som att vara på Oxhälja (marknad i Filipstad, reds anmärkning) fast i Tyskland. Vi hängde i öltält, pratade med folk och blev bjudna på bayersk körsbärssprit. Folket var en salig blandning av åldrar och stilar: alla var glada och pratsamma (ofta trots att vi inte hade ett gemensamt språk att kommunicera på). Vi satt länge vid ett bord och pratade med ett grymt skönt gäng som vi, bakom deras ryggar, gav mer eller mindre lustiga smeknamn: Hon med gipset (som visade sig heta Susi), Hon med gipsets kompis kompis mamma, Hon med gipsets kompis kompis mammas man (Helmut), Jätten George (som hade väldigt stora händer men inte lika stora som Johans) och Rådjursbambi (benämndes från början Gymnasiebambi men fick byta när nån sa fel på ett kul sätt, heter egentligen Anna).

Hon med gipsets kompis kompis mamma och Hon med gipsets kompis kompis mammas man Helmut

När klockan passerat midnatt förflyttades festen från gatorna till pubarna och framåt tre-fyrasnåret trillade de sista av cykelsällskapets medlemmar in på hotellet för några timmars välförtjänt sömn. Det var ju en dag imorgon också. En dag då det skulle cyklas en del.

PS. RunKeeper-appen vill för tillfället tyvärr inte synka upp informationen om vår färdväg men vi hoppas ha detta löst inom kort.

När vi igår kom fram till Donauwörth fick vi höra om vad som skett i Norge. Smått skakade av denna vidriga tragedi kollade vi upp att de vi känner som bor där var okej. Det var de lyckligtvis.

Vi var, som du kanske förstår, inte helt laddade på att blogga om vad vi varit med om men ska försöka komma ikapp nu under kvällen.

Med det sagt går våra tankar till alla som berörts av dessa hemskheter i Norge.

I Frankfurt valde vi att bo på vandrarhem då det kändes som ett billigare alternativ i denna bankstad. Priset man får betala för att betala ett lägre pris är ett dyrt pris. Man får tvångsumgås med folk i sladdriga byxor, flip-flops och tovigt hår vars svar på alla världens problem är att slappna av. Vi var kort sagt drygt tio år för gamla för att på riktigt njuta av den här upplevelsen.

Men så sänker man garden lite och inser att det inte är så illa som det först verkar. Douchebagen med gitarr är ju en människa han också, någonstans bortom sitt jobbiga manér. Man börjar misstänka att det är man själv som är lite för blasé och att inte alla är så illa.

Till exempel vår rumskamrat, Moon-Hi, var astrevlig. Det kan ju inte vara lätt att som ensam tjej dela rum med fem illaluktande killar. Men hon tog det med såpass gott mod att när det var dags för oss att dra så blev det gruppbild.

Kaj, Moon-Hi, Jonas, Erik och den vilde i valfritt boyband

Joel, Moon-Hi, Jonas, Erik och ett nervskadat bergatroll

Frukost i Frankfurt och Johan berättar om hans barndomskompis Eric som hade en ”nödsväng” på sin cykel. Med ett rep runt styret (och fastknutet runt handleden) kunde han snabbt svänga när han cyklade utan att hålla i sig. Det kanske vore något för oss.

Idag lämnar vi Frankfurt för Wertheim och cyklar därmed sydösterut i cirka nio mil. Det var skönt att stanna i Frankfurt och vila upp sig, men staden är ju inte något Barcelona direkt. Som vår ukrainska servitris sa: -”this is a very conservative city, focused on the well of the bankers”.

Det regnar ute. Skräll. Nu kör vi.

här på vandrarhemmet har vi alla haft passerkort där vi ingår i sällskapet ”Jay & co”

Har det varit en bra dag? Det beror lite på vem man frågar. Och när. Men nästan rent objektivt så har den innehållit följande: stor frukost, ömma muskler, punktering, en jävligt lång och rak kanal, lite lätt regn, skitstor lunch på grekiska restaurangen Akropolis (vars ägares kusin bor i Jönköping) samt en oplanerad övernattning i Uelzen. Dessutom fick vi ett samtal från schyssta Anniken på Parkhotel i Lüneburg, som talade om att vi glömt samtliga cykelkartor på rummet. Problemet var att vi redan cyklat i 2,5 timmar. Vi konstaterade ganska snart att vi får köpa nya kartor.

Det största misslyckandet var dock att vårt webbhotell Loopias servrar kraschade hela dagen vilket gjorde att vi inte fick nästan några kommentarer på vår efterlysning om boende i Gifhorn. Det gjorde att när vi själva skulle hitta ett ställe så var allt fullt. När vi insåg detta (och det började regna) genomförde vi en omröstning som med siffrorna 3 mot 2 visade att vi skulle stanna över natten i Uelzen, kolla på fotboll och planera resten av veckan.

Vissa skulle kalla detta för ett dåligt facit. Och visst. Några av ovanstående ingredienser smakar ju mer röv än tårta men vi är trots allt sjukt nöjda med vår spontana läggning. (Fast inte nöjdare än att vi nu planerar kommande dagar noggrant.)

Vi bor alltså i lilla Uelzen inatt, efter att bara ha tagit oss 4 mil idag. Men imorgon har vi bokat rum på Hotel Kneip i Bockenem, 12 mil bort, så det blir till att slita sadel igen. Nu sitter vi som sagt på hotellrummet och planerar. Snart med avbrott för VM-semifinal.