Dags att publicera våra officiella slutvikter efter dryga 100 mil på cykel (RunKeeper bråkar fortfarande så den exakta siffran dröjer lite till men det ligger mellan 100 och 110 mil) och otaliga öl, pizzor och schnitzlar!

Joel
Startvikt: 84 kg
Slutvikt: 84 kg
Förändring: 0 kg

Jonas

Startvikt: 70 kg
Slutvikt: 70 kg
Förändring: 0 kg

Johan

Startvikt: 82,5 kg
Slutvikt: 79 kg
Förändring: -3,5 kg

Kaj
Startvikt: 86 kg
Slutvikt: 84 kg
Förändring: -2 kg

Erik

Startvikt: 79 kg
Slutvikt: 78 kg
Förändring: -1 kg

Det bästa giltiga tävlingsbidraget kom från Andreas som prickade in både min och Johans exakta minskning! Grattis Andreas! Ditt förstapris är ett halvkilo prima malet sultankaffe som varit med oss ända sedan Malmö och som alltså har cyklats mer än 1000 kilometer genom i princip hela Tyskland innan det flögs hem till Sverige igen. Ett mer unikt kaffe får man verkligen leta efter!

Den som var allra bäst på att gissa var dock Jenny som var mycket nära på samtliga personers viktminskningar men som tyvärr lämnade in sitt bidrag efter deadline och får därför nöja sig med ett hedersomnämnande. Hatten av till dig Jenny!

Efter frukosten på hotellrummet gav vi oss ut på stan. På t-banan visade det sig att det fanns två grupper i gänget: en som ville gå på det tekniska museet (världens största) och en som ville shoppa. Museigruppen fick en mycket lyckad förmiddag och såg massor av intressant. Vi passade dessutom på att väga oss på museets avdelning Vikter och Mått för att få en officiell vikt till tävlingen. Men för att hålla er på halster väntar jag lite till med att publicera resultaten. Shoppinggruppen hade, gissar jag, en nästan lika bra förmiddag men de fick leta aningen längre för att hitta en våg. Efter några timmar strålade vi sedan samman på stan.

Joel köpte nya skor och kastade de gamla i en fisk

I en liten klädbutik som sålde independent-märket Fuckyouall och som egentligen hade stängt blev vi bjudna på öl av en butikskille som heter Daniel men som helst ville bli kallad vid sitt DJ-namn, Dan-E (uttalas som Danny). Eftersom vi fått öl kändes det rätt att köpa några tishor också, grymt bra säljknep!

Jay-Jay, Lejonet, Dan-E och Gripen

Sen hittade vi ett sjukt bra korvställe som serverar både vanlig och vegetarisk korv i många olika varianter vilket Joel och Linda (mest Joel) blev mycket upphetsade över. Joel sade: -”Det var alltså en korvkiosk med sex olika sorters korvar som passar veganer och vegetarianer. Och hur gott som helst. Sug på den Pressbyrån!”

Korvställets fasad

Killen som driver korvstället

Jay-Jay njuter av en tonfiskmacka

Efter korven och ett järn på en bar på vägen kände vi att det började bli dags att dra sig hemåt. På vägen hem köpte jag och Kaj öl på en liten affär i t-banan och hann precis upp till perrongen i tid för att se resten av gänget rulla iväg med tåget. Såhär ledsen blev Kaj av det:

Men en missad tunnelbana är ju inte hela världen och kvällen fick ett lyckligt slut med avslappnat häng på hotellrummet.

Avslappnat

På hotellrummen vi har här i München finns ett litet kök med kylskåp, kokplatta och Mikrovågsugn. Därför bestämde vi oss idag för att strunta i dyr hotell- eller caféfrukost och istället ordna en mysig frukost på rummet med färskt inhandlade ingredienser från Netto. Johan och Jay-Jay fixade råvarorna och själv bestämde jag mig för att bjussa hela gänget på nybakade croissanter.

[KGVID width=”360″ height=”640″]http://media.malmomunchen.se/2011/07/20110725-122056.mov[/KGVID]

Såhär blev slutresultatet. Mums!

Jonas njuter av kaffe och mikrovågsugnsfärska croissanter

Igår firade vi målgången i München med drinkar och champagne. Det såg ut ungefär såhär:

Vi har fått blodad tand på det här med heraldik och efter succén med Landskreis Gozlars vapen, har vi under resan samlat på oss ett antal praktexemplar, som här kommer i en aldrig tidigare skådad kavalkad:

Dinkelbühl in 3D

Dinkelbühls stolta vapen utan 3D

Nördlingen enligt Jay-Jay

Nördlingen enligt tyskarna

Donauwörths vapen i modern version

Donauwörths vapen på ett mer klassiskt sätt

Den klassiska uppsättningen lejonet och gripen. Lejonet var dock och kissade.

Kaj har ju sedan länge varit Jay-Jay med hela svenska folket men något som lite fallit mellan stolarna här på bloggen är att även jag har ett namn på J (alla måste ha ett), nämligen Jerry. Varför just Jerry undrar ni såklart. Kanske är det för att det funkar så bra att sätta ihop med andra ord, såsom i Lyx-Jerry, Kart-Jerry, Fart-Jerry, Mat-Jerry och såklart, Stjärn-Jerry.

Och vem gör inte det?

johan uppvaktar hotellets vackraste dam

I ett skyltfönster vid torget sitter denna skönhet

Joel fotar resten av pojkbandet B.B.M.M. (Biking Between Malmo & Munich)

Idag cyklade vi 10 mil igen! För att spexa till det hade vi inte bokat nåt hotell för natten utan satsade på att leta upp ett när vi cyklat lagom långt. Det var nära att vi tog in på Mc Donald’s eget Chicken McNugget Hotel (med Saloon) i Satteldorf men Joel vägrade så vi cyklade vidare några kilometer till en lite större stad som heter Crailsheim men som ingen av oss kan komma ihåg namnet på så vi kallar den Würtzburg, för det namnet kommer vi ihåg.

Det visade sig vara ett toppenbeslut för i Würtzburg (Crailsheim) hittade vi snabbt ett jättefint hotell som vi delar med Tysklands B-landslag i basket. Vi gick ut och åt på den bästa grekiska restaurang vi varit på sen Lüneburg och därefter hittade vi en liten pub med schysst stämning och motivtapet (höstskog). Där spelade vi fussball med en stereotypt full irländare som påstod sig äga stadens irlänska pub och pratade högtyska med en lokal fotomodell.

Ännu en bra dag helt enkelt! Imorgon: 10 mil till. Bara typ 20 mil till München nu. Pepp!

I dag har vi äntligen lämnat Hessen och tagit oss in i Bayern (även om vi faktiskt sneddar genom Baden-Württemberg och därför just nu lämnat Bayern tillfälligt igen). München börjar kännas nära nu!

För mig har dagen haft tre delar. Den första började direkt på morgonen och bjöd på tråkgrå himmel, strilande regn men bra cykelvägar: platt och lättcyklat. Vi gjorde bra tid fram till lunchen (thai) och det kändes som att det gick bra men det var inte speciellt roligt. Detta fortsatte fram till dagens andra del.

Redan i förväg hade vi m.h.a kartan kunnat lista ut att efter ca 5 mil skulle det bli bergigt. Och det blev det. Den andra delen av dagen bestod av riktigt sega uppförsbackar. Om tysken får välja så bygger den en uppförsbacke. Vi valde att sega oss upp längs landsvägen istället för att ge oss ut i skogen på de s.k cykellederna. Det går klart fortare men i gengäld riskerar man sitt liv. Det var tufft för benen och gick långsamt men stämningen var bra och förutom att jag var lite orolig för att vi skulle komma fram skitsent så kändes det ok.

Dagens tredje och sista del var payoffen på allt vårt slit från del två. Två mil med uppförsbacke gav oss två mil med nedförsbacke och det var helt underbart! Vi gjorde våra tio mil och var framme i behaglig tid utan problem. T.o.m vädret blev bättre och på slutet kunde vi skymta lite blå himmel i det annars kompakta molntecket. Slitna men nöjda käkade vi schnitzel och testade alla varianter av det lokala ölet. Som bevis på hur trötta vi var i kväll påpekade Joel att varken han eller Jonas visste vilken veckodag det är eller var vi är någonstans (Joel gissade på typ Wölfersheim, vilket är en plats vi varit på och rätt nära Wertheim där vi faktiskt är).

Alltigenom en bra dag. Repris i morgon. På RunKeeper kan ni beskåda de mäktiga höjder vi bestigit (och rullat ner för i 70km/h) i dag. Just det: det har visat sig att ingen kan se de fina kartorna från RunKeeper som vi har lagt in på bloggen tidigare, så tills vi hittat en lösning så skiter vi i att lägga in dem här på bloggen, kolla direkt på RunKeeper istället.

Vi sov ut på söndagmorgonen. 8,5 timme ungefär, eftersom vi behövde det. Avsknaden av middag vägdes upp av resans bästa frukost. Det regnade ute så vi plockade fram våra regnkläder och cykeldamaskerna.

Johan och Kaj/Jay njuter på Wellness Paradies

två olika regn-hjälmlösningar

snygga damasker som håller fötterna varma, men inte torra

Kaj tappade bort cykelnyckeln precis innan vi skulle åka. Efter 30 minuters letande hittade han den på sitt eget lår innanför cykelbyxorna. Ett ”bra ställe” uppenbarligen.

Vi gav oss ut på vägarna vid 11-snåret och skulle som tur bara åka 9 mil denna dag. Vi visste inte riktigt var vi skulle bo, eftersom Wellness Paradies inte hade något wifi (eller hjälpsam personal).

Vi stannade efter tre mil i Neustadt. Medan maten tillagades gick Joel och Kaj ut på byn och wifi-pejlade med iphonesen. I en gränd fick de napp och kunde meddela er bloggläsare att vi lever.

Efter Neustadt fortsatte vi söderut och blev stoppade av en trio seniorer som ville hjälpa oss. De rekommenderade varmt att ta cykelväg R2, vilken var ”wunderbar” och ”underschön”. Gubben som sa detta måste ha varit militär för vägen gick tvärs över ett avspärrat militärområde och oron för att falla för NATO-eld var stor.

Vi kom i alla fall ut helskinnade och hamnade till slut i en by där vi sökte från spöregnet på glassbaren Capri. Där bjöds det på varsin våffla och stor trevnad innan det var dags att dra vidare.

Google Maps visade vägen längs en bilväg mot Grünberg, men vi ville hellre ta en cykelväg 19 km (samma sträcka) genom skogen. Vi hittade där cykelvägen R6 som inte var någon lek, men faktiskt bra och fin (mera upp och ned. Mera lera och motvind).

När vi till slut kom fram till Wölfenheim var det inte bara straffläggning i VM-finalen. Vi hade också passerat halva totalsträckan Malmö – München. Vi tog tre öl på det.

RunKeeper höll som vanligt koll på oss.