Efter gårdagens lunch i Nördlingen, begav vi oss ut på vägarna igen, fullproppade med kyckling (och i Joels fall – bröd). Efter att det regnat lite lätt under lunchen var temperaturen lägre, men eftersom vi levlat till nivå NINJA på att ta av och på oss regnjackorna var inte det något större problem.

Framåt kvällen anlände vi i Donauwörth, en liten by på drygt 18000 personer. Till vår förvåning kom vi mitt i den varannan-årliga stadsfestivalen och stämningen på gatorna var på topp. Efter att ha installerat oss och ätit varsin pasta anslöt vi till festandet.

Folkligt, festligt på Donauwörths gator och torg

Efter en runda på gatorna kände vi ändå att det var något som saknades för att vi till fullo skulle kunna njuta av en sådan här tillställning så vi retirerade tillfälligt till vårt hotell för att, så att säga, komma ikapp. Vi visste nämligen sedan tidigare att i vår korridor på hotellet fanns en fylld ölkyl där man kunde förse sig med en halvliter riktigt fin tysk veteöl för struntsumman två euro.

Joel njuter av en hefe weizen. Looki looki – no hands!

När vi var nöjda gav vi oss åter igen ut på Donauwörths proppfulla gator. Någon konstaterade att det här var som att vara på Oxhälja (marknad i Filipstad, reds anmärkning) fast i Tyskland. Vi hängde i öltält, pratade med folk och blev bjudna på bayersk körsbärssprit. Folket var en salig blandning av åldrar och stilar: alla var glada och pratsamma (ofta trots att vi inte hade ett gemensamt språk att kommunicera på). Vi satt länge vid ett bord och pratade med ett grymt skönt gäng som vi, bakom deras ryggar, gav mer eller mindre lustiga smeknamn: Hon med gipset (som visade sig heta Susi), Hon med gipsets kompis kompis mamma, Hon med gipsets kompis kompis mammas man (Helmut), Jätten George (som hade väldigt stora händer men inte lika stora som Johans) och Rådjursbambi (benämndes från början Gymnasiebambi men fick byta när nån sa fel på ett kul sätt, heter egentligen Anna).

Hon med gipsets kompis kompis mamma och Hon med gipsets kompis kompis mammas man Helmut

När klockan passerat midnatt förflyttades festen från gatorna till pubarna och framåt tre-fyrasnåret trillade de sista av cykelsällskapets medlemmar in på hotellet för några timmars välförtjänt sömn. Det var ju en dag imorgon också. En dag då det skulle cyklas en del.

PS. RunKeeper-appen vill för tillfället tyvärr inte synka upp informationen om vår färdväg men vi hoppas ha detta löst inom kort.

När vi igår kom fram till Donauwörth fick vi höra om vad som skett i Norge. Smått skakade av denna vidriga tragedi kollade vi upp att de vi känner som bor där var okej. Det var de lyckligtvis.

Vi var, som du kanske förstår, inte helt laddade på att blogga om vad vi varit med om men ska försöka komma ikapp nu under kvällen.

Med det sagt går våra tankar till alla som berörts av dessa hemskheter i Norge.

Om ni visste vad det har klagats på mig i cykelsällskapet för att jag aldrig bloggar. Tillslut har jag hittat inspirationen och här kommer min redogörelse för den första delen av dagen idag, från morgon till lunch närmare bestämt.

Morgonen på hotellet började med en magnifik frukost på det sättet att det fanns ett större utbud än någonsin tidigare. Mindre magnifikt var att ingen av sakerna som fanns att äta var goda eller fylldes på.

Vi checkade ut och gav oss upp på cyklarna. Inte heller idag vet vi riktigt var vi ska så vi siktar på Donauwörth som skulle vara cirka 9 mil sydväst.

som vanligt går alla vägar till Würtzburg, som det gjort nu i en vecka.

Solen sken på ganska bra och vi närmade oss efter några mil det anrika Dinkelbühl. På skylten på väg in i stan såg vi att det fanns paralleller (eller pararreller beroende på hur man uttalar det) till vår förra resa. Dinkelbühl är nämligen vänort med Borgå i Finland där min gamla kollega Alexandra tioh emot oss för två år sedan. Lovande!

Väl inne i Dinkelbühl möttes vi av svenska flaggor på alla hus. Vi ryste av nationalistiskt välbehag och stannade för att fika våfflor och kaffe. Utanför ett rött hus med svenska flaggor, en bild på en gammal kung och med namnet Gustav-Adolf-Haus mötte vi Carl Thore och Barbro från Skepplanda. Här kommer en liten bildserie om denna korta episod i våra liv:

Barbro smet in i en butik och handlade. Vi frågade Carl Thore om han visste varför det var så mycket svenska flaggor överallt. Då sade han -”Jag har ingen aning men vi färdas längs Romantische Strasse. Den här staden har en röd ring runt sig på kartan och då säger Barbro att det är sevärt. Och då stannar vi och tar kort på gamla byggnader. Sen när vi tittar på dem hemma så brukar vi alltid fråga oss – vad är det här för något?”

Pappa, du kanske vet?

Stärkta av mötet med svenskarna cyklade vi vidare och kom till slut fram till Nördlingen. Här äter vi nu lunch. Det fick bli snabbmat på friterad kycklingrestaurang (Joel köpte ett torrt bröd på bageriet bredvid och surade), för allt annat var stängt. Vad är det med tyskarna egentligen? Varför serverar de inte mat när man är hungrig?

På väg ut från Nördlingen stötte vi på denna uppmuntrande text, skriven med stora bokstäver på vägen

Och vem gör inte det?

johan uppvaktar hotellets vackraste dam

I ett skyltfönster vid torget sitter denna skönhet

Joel fotar resten av pojkbandet B.B.M.M. (Biking Between Malmo & Munich)

Idag cyklade vi 10 mil igen! För att spexa till det hade vi inte bokat nåt hotell för natten utan satsade på att leta upp ett när vi cyklat lagom långt. Det var nära att vi tog in på Mc Donald’s eget Chicken McNugget Hotel (med Saloon) i Satteldorf men Joel vägrade så vi cyklade vidare några kilometer till en lite större stad som heter Crailsheim men som ingen av oss kan komma ihåg namnet på så vi kallar den Würtzburg, för det namnet kommer vi ihåg.

Det visade sig vara ett toppenbeslut för i Würtzburg (Crailsheim) hittade vi snabbt ett jättefint hotell som vi delar med Tysklands B-landslag i basket. Vi gick ut och åt på den bästa grekiska restaurang vi varit på sen Lüneburg och därefter hittade vi en liten pub med schysst stämning och motivtapet (höstskog). Där spelade vi fussball med en stereotypt full irländare som påstod sig äga stadens irlänska pub och pratade högtyska med en lokal fotomodell.

Ännu en bra dag helt enkelt! Imorgon: 10 mil till. Bara typ 20 mil till München nu. Pepp!

I Frankfurt valde vi att bo på vandrarhem då det kändes som ett billigare alternativ i denna bankstad. Priset man får betala för att betala ett lägre pris är ett dyrt pris. Man får tvångsumgås med folk i sladdriga byxor, flip-flops och tovigt hår vars svar på alla världens problem är att slappna av. Vi var kort sagt drygt tio år för gamla för att på riktigt njuta av den här upplevelsen.

Men så sänker man garden lite och inser att det inte är så illa som det först verkar. Douchebagen med gitarr är ju en människa han också, någonstans bortom sitt jobbiga manér. Man börjar misstänka att det är man själv som är lite för blasé och att inte alla är så illa.

Till exempel vår rumskamrat, Moon-Hi, var astrevlig. Det kan ju inte vara lätt att som ensam tjej dela rum med fem illaluktande killar. Men hon tog det med såpass gott mod att när det var dags för oss att dra så blev det gruppbild.

Kaj, Moon-Hi, Jonas, Erik och den vilde i valfritt boyband

Joel, Moon-Hi, Jonas, Erik och ett nervskadat bergatroll

I dag har vi äntligen lämnat Hessen och tagit oss in i Bayern (även om vi faktiskt sneddar genom Baden-Württemberg och därför just nu lämnat Bayern tillfälligt igen). München börjar kännas nära nu!

För mig har dagen haft tre delar. Den första började direkt på morgonen och bjöd på tråkgrå himmel, strilande regn men bra cykelvägar: platt och lättcyklat. Vi gjorde bra tid fram till lunchen (thai) och det kändes som att det gick bra men det var inte speciellt roligt. Detta fortsatte fram till dagens andra del.

Redan i förväg hade vi m.h.a kartan kunnat lista ut att efter ca 5 mil skulle det bli bergigt. Och det blev det. Den andra delen av dagen bestod av riktigt sega uppförsbackar. Om tysken får välja så bygger den en uppförsbacke. Vi valde att sega oss upp längs landsvägen istället för att ge oss ut i skogen på de s.k cykellederna. Det går klart fortare men i gengäld riskerar man sitt liv. Det var tufft för benen och gick långsamt men stämningen var bra och förutom att jag var lite orolig för att vi skulle komma fram skitsent så kändes det ok.

Dagens tredje och sista del var payoffen på allt vårt slit från del två. Två mil med uppförsbacke gav oss två mil med nedförsbacke och det var helt underbart! Vi gjorde våra tio mil och var framme i behaglig tid utan problem. T.o.m vädret blev bättre och på slutet kunde vi skymta lite blå himmel i det annars kompakta molntecket. Slitna men nöjda käkade vi schnitzel och testade alla varianter av det lokala ölet. Som bevis på hur trötta vi var i kväll påpekade Joel att varken han eller Jonas visste vilken veckodag det är eller var vi är någonstans (Joel gissade på typ Wölfersheim, vilket är en plats vi varit på och rätt nära Wertheim där vi faktiskt är).

Alltigenom en bra dag. Repris i morgon. På RunKeeper kan ni beskåda de mäktiga höjder vi bestigit (och rullat ner för i 70km/h) i dag. Just det: det har visat sig att ingen kan se de fina kartorna från RunKeeper som vi har lagt in på bloggen tidigare, så tills vi hittat en lösning så skiter vi i att lägga in dem här på bloggen, kolla direkt på RunKeeper istället.

Frukost i Frankfurt och Johan berättar om hans barndomskompis Eric som hade en ”nödsväng” på sin cykel. Med ett rep runt styret (och fastknutet runt handleden) kunde han snabbt svänga när han cyklade utan att hålla i sig. Det kanske vore något för oss.

Idag lämnar vi Frankfurt för Wertheim och cyklar därmed sydösterut i cirka nio mil. Det var skönt att stanna i Frankfurt och vila upp sig, men staden är ju inte något Barcelona direkt. Som vår ukrainska servitris sa: -”this is a very conservative city, focused on the well of the bankers”.

Det regnar ute. Skräll. Nu kör vi.

här på vandrarhemmet har vi alla haft passerkort där vi ingår i sällskapet ”Jay & co”

Då min kedja här hoppat vid i stort sett varje uppförsbacke de senaste 40 milen tyckte både jag och min cykel (Terva Dos) att det var dags för lite service. De övriga i Cykelsällskapet protesterade inte.

Joel var vänlig nog att göra mig sällskap till cykelreparatören, eftersom vi citat: ”är kompisar”; slut citat.

Väl på plats muttrade reparatören någonting, som fritt översatt lät så här:
Är de turister eller? Vad är det här för skitcykel? Men när vi småpratat lite blev han mer vänligt inställd. Han inte bara fixade min kedja, utan rekommenderade lite lokala specialiteter såsom apfelwein och handkäse.

Mekandet var inte helt smärtfritt och jag skulle närmast beskriva samarbetet mellan cykel & reparatör som att en person med absolut gehör försöker spela på en fiol med tjocktarmssträngar.

När han fick reda på att vi skulle vidare mot München såg han till att ge Terva dos lite extra omtanke och tillskruvning med kommentaren: ”if you’re going to Munich, I want to save your life a little bit”.

Har ingen bild på när han provcyklade Terva Dos, men då han är betydligt kortare än jag såg det rätt komiskt ut (i stil med bilden nedan).

Medan jag och Joel var hos cykelreparatörn hängde Jonas, Erik och Jay-Jay på vandrarhemmet och genomförde lite mer vardagligt underhåll av sina cyklar. Medelst tidigare inköpt kedjeolja såg de till att det inte låter som att några fågelungar bor i cyklarnas innanmäten.

Hela kalaset gick på 10 euro och min nya hjälte önskade oss lycka til på vår fortsatta färd.

Den här låten var en stor hit på fritidsgården när jag gick i nian. Vi hade en gammal jukebox där den fanns med. Kanske på grund av att 90-talet var ironins största decennium blev den en av de mest spelade låtarna. Inte så bra videoversion och också en mycket labil tysk schlager som jag vill att ni lyssnar på. Vi älskade låten på högstadiet. Den handlar om att ta semester.